Den engelska socialdemokratins främsta tankesmedja
har varit ”The Fabian Society” som grundades 1884, fem år innan det svenska
socialdemokratiska partiet. Namnet syftar på att man liksom den romerske fältherren
Fabius Maximus Cunctator gjorde mot Hannibal, skulle föra ett gerillakrig mot den
etablerade makten i stället för en konfrontativ revolution. Strejker, flygblad
och obstruktion samt övertagande av media och kulturliv stod på programmet. Författaren
George Bernhard Shaw formulerade i sin ”Pygmalion”(1912) tanken att en kvinna
från slummen (Eliza Doolittle) på sex månader skulle kunna omskolas (av
Professor Higgins) till att bli en societetslady av rang. Dramat har också
filmatiserats med titeln ”My Fair Lady”. Tanken på snabb klassvandring är
sympatisk, men helt orealistisk. En motsatt uppfattning har Luigi
Cavalli-Sforza (2000) som menar att kulturmönster kan ta upp till 1000 år att
bryta. Den kulturöverföring (Cultural Transmission) som statiska samhällen och
subkulturer bevarar är också en förutsättning för dessa gruppers existens och
överlevnad. Subkulturen kan vara baserad på övergrepp, omskärelse, hedersmord,
skändning och förödmjukelse av kvinnor och barn, men är ändå själva kärnan i
gruppens identitet. Fabianerna tänker sig att det goda kommer att utvecklas i
en person när den kommer till ett gott sammanhang. Hos dem finns myten om
maskrosbarnet som lyckas gå från slummen till samhällets topp genom kamp och
revolutionär glöd. Det är en politisk saga jämförbar med Askungen eller
Askepjäsken. Spädbarnsforskaren Alan Sroufe (1999) har kunnat visa att denna
saga inte stämmer. Enbart barn som fått en god anknytning med en närvarande anhörig
de första 18 månaderna av sitt liv, har förmåga att etablera en sådan
jagstyrka. Barn från fattiga miljöer som lyckades i samhället hade alla haft en
känslomässigt mogen mamma, mormor eller ibland pappa, som fanns till för det.
18 månader är här en magisk gräns då talet börjar utvecklas och barnet kan
bemästra sin omvärld på ett annat sätt än tidigare.
Hur går det då för barn som adopterats till Sverige? Hur går det för barn vars
mödrar sålts till sina män och som hatar både barnens pappa och sina barn? Hur
går det för barn i storfamiljer där ingen orkar med dem eller ser dem?
Prognosen är inte god och det här är en tickande bomb då dessa barn växer upp
med svåra anknytningstrauman. Det går inte att i efterhand ge dessa barn omsorg
och kärlek. De kräver en djupgående psykoterapi. När jag arbetade som
Psykoterapeut med mördare på Karsudden, där över hälften hade utländskt påbrå,
räknade jag med att det krävdes minst 10 år av hypnoterapi att reparera en
förlorad barndom och få dessa mördare välfungerande igen. Hypnosen är
framgångsrik eftersom den kan återskapa anknytningsprocessen. Samtalsterapi
fungerar inte alls. Hur många av våra asylsökande familjer har krigstrauman
eller hedersrelaterat våld, som gett dem anknytningstrauman? Svaret är: Åtskilliga!
Vad kan vi göra? Det första som ska till är en revidering av den osannolikt
naiva Fabianism som även präglat vår egen socialdemokrati. Vi måste få en
ordentlig förståelse för problemet. En förståelse som bygger på psykologisk
kunskap och empatiskt inkännande i stället för önsketänkande. Detta vore i alla
fall en början.