Ett problem som blir obehagligt riskerar att bli en
populistisk grogrund. Migrationen är högerpopulismens största valfråga, men
också något som vänsterpopulismen kan gotta sig i för att ta politiska poäng. Inget
av PEP-partierna vill se en bra lösning på frågan; SD för att den är vad deras
existensberättigande är baserad på; S för att de tror att nysvenskar är deras
valmannakår. För 50 år sedan var frågan tydlig. Det var å ena sidan de goda
arbetskraftsinvandrarna från öststaterna som förväntades vara lojala
socialister. Det var å andra sidan de svekfulla utlandssvenskarna, som minsann
inte borde få någon gratis sjukvård om de kom tillbaka utblottade till Sverige.
Utlandssvenskarna var avundsjukans hatobjekt par préférence under många år från
vänsterpopulistiskt håll. Det behöver inte här framhållas att
arbetskraftsinvandrarna från dessa år idag överlag röstar borgerligt.

Nu ser det helt annorlunda ut. Det handlar inte längre
om en enkel migrationsekvation på plus och minus; inflyttning minus
utflyttning. Det är asylsökande av alla schatteringar. Flera är kriminella
flyktingar. Vi har minst ett mord varje dag. Liken påträffas lite varstans i
Sverige. Under rotvältor i skogen, under gångbroar, på skolgårdar eller hemma
hos grannen ligger de. Polisen får inte gå ut med signalement som kan vara
etniskt diskriminerande, vilket många gånger kan verka förvirrande. När jag
tidigare arbetade med mördare och våldtäktsmän, så fanns det förutom det
inhemska buset en överrepresentation från vissa länder:
Finland: Eftersom deras värstingar alltid rymmer till Sverige.
Serbien: Deras smuggelmaffia krävde sin tribut.
Libanon: Terrorister och agenter hade libanesiska pass.
Turkiet: Deras låga utbildningsnivå gjorde det svårt för dem att anpassa sig i
ett mer komplext samhälle som det svenska.
Marocko: Haschsmugglare som våldtog svenska kvinnor.
Chile: Deras maffia verkade mest på västkusten och hade där ett inflytande.
Brås senaste rapport om invandrares brottslighet från 2005 är visserligen
gammal, men det är också den färskaste statistik som finns att tillgå. Under
mätperioden 1997-2001 var utrikes födda överrepresenterade med faktor 2,5 över
alla brottskategorier. Motsvarande siffra för dödligt våld och försök till mord
och dråp var 4,2, och 5 för våldtäkt och våldtäktsförsök.
I Sverige har vi nu oroshärdar som Rosengård, Ronna och Backa som skulle kunna
bli etnokrigshärdar. Det etniska utanförskapet blir en våldsorsak i sig. Så var
fallet för några år sedan med El Paso i Texas, som är gränsstaden till Ciudad
Juarez i Mexico med extremt hög knarkrelaterad brottslighet. Det inträffade ett
”Mirakel” i El Paso, som gjorde att staden idag har bland den lägsta prevalensen
för våldsbrott. Miraklet var att latinos i El Paso började samarbeta med
myndigheterna och fick en egen närområdesförankrad poliskår.

I Sverige har vi, av de studier som har gjorts att
döma, inte sett något El Paso-mirakel. Lojalitetskonflikten mellan etnisk och
samhällsidentitet gör att polisen i nämnda områden möts med tystnad,
resignation och apati från de nysvenskar som anpassat sig. Förråder de sina
kriminella landsmän så kan de ligga illa till själva, trots att detta gör deras
egen situation svårare i sitt nya land. Problemet med kriminella etniska
subkulturer är inte Sveriges problem, utan har uppstått i respektive länder.
Det är alltså något som också bör behandlas med diplomati, naturligtvis i
samarbete med världssamfundet. Om nu alla europeiska länder hade samarbetande
Humanattachéer på sina respektive ambassader i dessa problemländer så skulle
det få en kraftfull diplomatiskt ”impact value”. Få om några av dessa länder
skulle klara av ett momentant masstillbakadragande av diplomatiska
förbindelser.

Det problem
jag här tar upp är egentligen tre problem. Ett socialpsykologiskt, ett
socialpolitiskt och ett rättspsykiatriskt.
Det socialpsykologiska problemet:
Högerpopulismen i Sverige rekryteras från en lägre medelklass som vuxit upp
under otrygga förhållanden. Kanske som skilsmässobarn från missbrukar-familjer.
De vill ha ett liv med ordning och reda. De är genuint oroliga för de
förändringar som sker i Sverige och definierar sig som ”socialkonservativa”.
Tryggheten ligger i att bevara gamla värden som kärnfamiljen och svenska
normsystem. En kvinna från Sverigedemokraterna säger att hon inte vågar gå ut
på kvällarna. Denna rädsla blir sedan självuppfyllande i mötet med utlänningar
och kan leda till våldsspiraler. Det är våra egna svenska trasiga personer som
möter immigrerande trasiga personer. Egentligen har de mer gemensamt än andra
på ett psykologiskt plan, men det leder till sociala konflikter.
Det socialpolitiska problemet:
Till skillnad från invandring i andra europeiska länder så är den svenska
immigrationen fragmenterad. Det finns få om några medierande institutioner som
mellanled mellan den etniska gruppen och det svenska samhället. I exemplet från
El Paso så är det en homogen grupp av latinos vi talar om. De har alltså utvecklat
egna sociala organisationer för att ta hand om missbruk och kriminalitet. I
Frankrike är det en stor homogen grupp av algerier. Samma sak där. Den svenska
immigrationen är däremot heterogen. Det är här bara hemspråksläraren som är
närmaste kontaktpersonen till svenskarna.
Det finns ingen ombudsman för alla dessa etniciteter som kan tradera svenska
normsystem så att de blir begripliga. Det svenska samhället är ett av de mer
komplexa i världen genom dess implicita värdesystem. Det är som om vi trodde
att kärlek, demokrati, integritet och miljöhänsyn är självklarheter som inte
behöver förklaras. Att vi genom ren bussighet kan få våra immigranter att
trivas här. Integration är en lång och svår process som tar minst tre
generationer—i bästa fall.
Det rättspsykiatriska problemet:
En del av flyktingarna som kommer hit har svåra personlighetsstörningar från
början, som man misstolkar som kulturskillnader. Några är till och med
psykotiska. Det är de paranoida som känner sig förföljda i sina hemländer. De
är ofta kverulansparanoiker som blir rättshaverister här, eller
svartsjukeparanoiker som mördar sin fru eller deras gemensamma barn. Flera av
dessa paranoiker är dessutom religiösa fanatiker och då kan det sluta hur som
helst. Detta är baserat på mina egna erfarenheter från Rättspsykiatrin.
För att undvika att etnokrigen uppstår krävs att man noga identifierar
medlemmarna i olika gäng och hur dessa är kopplade till etnicitet eller
sektbildning. Vi får då ett samhälle där ”Storebror ser dig”. Skillnaden mellan
George Orwells Storebror i ”1984”
och en svensk polischef är väsentlig. Det är klart att vi svenskar ska agera
som goda förebilder och i den bemärkelsen ska vi vara storasyskon för de
utsatta människor som bosätter sig här. Det innebär att flera av deras gamla
lojaliteter lättare kan brytas för att nya värderingar ska uppstå. En medial
distansering av dessa problem leder annars till att etnokrigen breder ut sig i
denna nation som stoltserar med att vara fredens förlovade land. Verklig fred
får man genom att uppmärksamma och hantera konflikter innan de blir till krig.
Alla vi svenskar bör uppfatta oss som fredsarbetare och samarbeta för att skapa
bra förutsättningar för nysvenskar. Det gör vi genom att berätta om nationell
och etnisk tillhörighet på de mördare vi har här. På detta sätt hjälper vi
också de som redan anpassat sig från dessa länder. Svenskar är inte idioter som
tror att alla som kommer från ett land är kriminella. Att mörka detta problem
får motsatta konsekvenser och leder alltså till krigsliknande situationer.
Detta fredsarbete är subtilt, men måste förankras med bättre tydlighet.