Blog Image

Arcana-Arcanorum

Om Arcana-Arcanorum

Denna blogg avser att belysa fenomen i samhället från helt nya perspektiv. Bloggen i sig är en tankesmedia som ser människan "sub specie eternitatis".

Breivik-viktig att förstå

Psykologi Posted on Tue, April 24, 2012 13:16:39

Breivik-viktig att förstå

Det är märkligt att Breivik är så svårdiagnosticerad för rättspsykiatrin. Jag skrev en artikel om psudokrigaren för American Journal of Forensic Psychiatry (The Armageddon-syndrome. Vol 20: 1-14 (1999)). Det verkar som det inte har hänt något i förståelsen av tidiga personlighetsstörningar på 13 år. Breivik är som vilken annan pseudokrigare sort av massmördare som helst. Skillnaden är bara den att han är mer sofistikerad eftersom han är mer begåvad än många övriga massmördare. Ändå är personligheten organiserad på ett likartat sätt. Här nedan följer mina fem kriterier på det jag kallar Harmageddon-syndromet.

Harmageddon-syndromet:

1. Vapenfetischism: Pseudokrigaren behandlar sina vapen som sina barn och ”umgås” med dem.

2. Överdriven idealisering: Pseudokrigaren har en föreställd upplevelse av att han har en stark
inre förbundenhet med någon person. Exempelvis kan han tro att om Hitler levde skulle han valt honom som den bäste hjälten.

3. Hjälte-komplexet: Han vill gärna ha en uniform och vara en del av en hierarkisk pseudofamilj.

4. Slutstridskänsla: Pseudokrigaren längtar efter den ”avgörande striden”. Här kan han kompensera sin låga självkänsla och tro att han kan få en momentan erkänsla i samhället eller någon grupp.

5. Pseudokrigaren har generaliserade projektiva försvar så att han anklagar invandrare, kvinnor eller t.o.m. djur. Det här är ett förnekande av hans inre rädsla för att själv befinna sig i samma position och därigenom komma i kontakt med sin inre vanmakt.

Det är från början en anknytningsstörning som alltså uppkommit före två års ålder. Ett barn utan kontakt med en betydelsefull person som kan få honom att känna sig sedd och älskad. Det här leder till att den inre världen och fantasin blir mer betydelsefull. Breivik aldrig upplevt livet som en källa till glädje, men dataspelet ”Call of Duty” har gett honom en upplevelse av att hans osorterade affekter är berättigade. Han uppvisar det man kallar ”smiling depression”—en tidig deprivation som alltid funnits där att den är som en del av en själv. Breivik vet inte ens om sin tomhet eller depression—han har ju aldrig upplevt något annat. Det hade gått att behandla Breivik i en bra Psykoterapi om han nu hade fått det i sin ungdom. Jag använder mig själv av Hypnos för att rekonstruera en känslomässigt meningsfull barndom som aldrig funnits.
Som vanligt så får jag väl skäll för att jag förklarar och förstår en mördares personlighet som om det vore liktydigt med att vilja desavouera det personliga ansvaret hos en mördare. Jag vill bara poängtera att dessa ovanliga brott inte skulle finnas om vi hade en kultur i vårt samhälle där vi bättre förstår anknytningsstörningar.



Skulden

Psykologi Posted on Sat, September 24, 2011 19:17:43

Skuld är alltid en
utvecklingshämning till skillnad från ångern där det sker en bearbetning av en
specifik händelse. Den samvetslöse mördaren förekommer i många kriminalromaner.
Han behövs där för att intrigen ska hålla ihop. Den samvetslöse begår sitt
ohyggliga dåd just därför att han saknar samvete. Så leder avsaknaden av något
mot en till synes rationell förklaring. Deckaren talar sällan om för oss varför
den samvetslöse saknar skuldkänslor. Mördaren blir till en figur som får
förkroppsliga och bära vår tänkta frihet att för några ögonblick upphäva
vardagens hänsynstaganden till allt och alla. Detektivnovellens nestor Edgar
Allan Poe beskriver i ”Det skvallrande hjärtat” en man som dödar sin granne för
att han har ett så obehagligt utseende. Visserligen inträffar trivialmordet nu
och då— kanske i tvättstugan, men aldrig så rationellt som Poe beskriver det. Vi har lärt oss att vara spontant förstående,
artiga och undfallande när vi möter vardagslivets förtretliga normbrytare. Om
inte annat så av den anledningen att vi inte vill spilla tid på att bråka med
idioter. Vi mördar helt enkelt inte.

Hur är då Herr Medelmördare?
För mördaren är oftast en man. Det som framträder när flera av personlighetens
fernissor skrubbats av är en pojke som blivit skuldbelagd redan från det han
lärt sig förstå språket. Det är en person som tagit in alltför mycket
smärtsamma känslor av att vara en börda för sin omgivning att han till slut
måste stänga av sitt känsloliv för att överleva. Han har för mycket av det
dåliga samvetet längst in. Skulden tar överhanden och förmågan till den
bearbetande ångern avtar.

Vi har ju lärt oss från
religioner att skulden är något bra. Den inlemmar oss till lydnad för präster
och överhet. Vi ska ju veta hut och anpassa oss till andra. Tanken är att
skulden leder till en utveckling av empati—inlevelse i andra. I själva verket
visar skuldkänslor att vi inte har levt oss in i andra. Har vi redan utvecklad
empati så kan vi känna ånger ändå. Hur många människor tar inte på sig helt en obefintlig
skyldighet för att förekomma obehaget att möta likartade skuldbelägganden som
de utsatts av för länge sedan?

En parrelation där båda vill
skiljas men ingen gör det av hänsyn mot den andre.

Någon som stannar kvar på ett
jobb därför han tror att det förväntas av honom.

Medborgare som donerar pengar
till falska biståndprojekt för att slippa ifrågasätta någon som det skulle
kunna vara synd om.

Tjejen som spiller tid på att
ändå odla en date som är helt meningslös.

Killen som inte vill gå ut
och ta en öl med lumparkompisarna, men gör det ändå.

Mamman som inte vill vara
klassmamma, men tar på sig uppdraget eftersom hon har dåligt samvete för att
hon skäller så mycket på barnen.

Hur mycket förspilld tid går
inte åt till hänsynstaganden som sakta gröper ur vår självkänsla och förfelar
våra liv? Problemet är inte att vi har för lite skuld som kyrkan intalat oss
med föreställningen om vår inneboende ondska—arvsynden.

Den verkliga svårigheten är
att vi har för mycket skuld som hindrar oss från att närma oss andra människor.
Som gör det svårt att lära känna och älska de som borde älskas. Religionerna
har totalt programmerat oss fel i sin lystnad efter kyrkoskatt och kollekt. Ju
mer skuld vi har desto mer betalar vi till prästerna.

Detta visste påven Johannes
XII (1244-1334) att utnyttja. Från början var han en alkemist som försökte göra
guld, men när han väl blivit påve så hittade han på något mer lukrativt. Han
organiserade upp handeln med avlatsbrev så att man även kunde friköpa sig från
framtida skuld. Katolska kyrkan blev nu den rikaste institutionen i Europa och
Johannes lät bygga ett ståtligt palats till sig i Avignon.

Det var den ultimata
affärsidén—att spekulera i människors dåliga samvete.

Den engelske filosofen Lord
Shaftesbury (1671-1713) kommer fyrahundra år senare med den för
upplysningstänkandet fundamentala tanken om ett medfött moraliskt sinne (moral
sense). Vi är födda med kärlek för våra medmänniskor och om vi blir rätt
bemötta så kommer detta sinne att utvecklas naturligt. Daniel Defoe tar upp
detta resonemang i ”Robinson Crusoe” och Jean Jacques Rousseau fortsätter att
utveckla tesen om ”den gode vilden”. Det är kyrkan och sociala orättvisor som
förstört människor.

För Psykoterapeuten är vårt
moraliska sinne något påtagligt. Det finns en längtan efter kärlek inom oss
alla som gör att vi vill det goda. Det
är just skulden som en griper in som en tvångströja och hindrar oss från att göra det goda. Vi vill inte hamna i
lägen där det blir fel, utan hellre gör vi ingenting.