Blog Image

Arcana-Arcanorum

Om Arcana-Arcanorum

Denna blogg avser att belysa fenomen i samhället från helt nya perspektiv. Bloggen i sig är en tankesmedia som ser människan "sub specie eternitatis".

Migrationen—Problema Non Grata

Omvärldsanalys Posted on Sun, December 18, 2011 22:59:41

Ett problem som blir obehagligt riskerar att bli en
populistisk grogrund. Migrationen är högerpopulismens största valfråga, men
också något som vänsterpopulismen kan gotta sig i för att ta politiska poäng. Inget
av PEP-partierna vill se en bra lösning på frågan; SD för att den är vad deras
existensberättigande är baserad på; S för att de tror att nysvenskar är deras
valmannakår. För 50 år sedan var frågan tydlig. Det var å ena sidan de goda
arbetskraftsinvandrarna från öststaterna som förväntades vara lojala
socialister. Det var å andra sidan de svekfulla utlandssvenskarna, som minsann
inte borde få någon gratis sjukvård om de kom tillbaka utblottade till Sverige.
Utlandssvenskarna var avundsjukans hatobjekt par préférence under många år från
vänsterpopulistiskt håll. Det behöver inte här framhållas att
arbetskraftsinvandrarna från dessa år idag överlag röstar borgerligt.

Nu ser det helt annorlunda ut. Det handlar inte längre
om en enkel migrationsekvation på plus och minus; inflyttning minus
utflyttning. Det är asylsökande av alla schatteringar. Flera är kriminella
flyktingar. Vi har minst ett mord varje dag. Liken påträffas lite varstans i
Sverige. Under rotvältor i skogen, under gångbroar, på skolgårdar eller hemma
hos grannen ligger de. Polisen får inte gå ut med signalement som kan vara
etniskt diskriminerande, vilket många gånger kan verka förvirrande. När jag
tidigare arbetade med mördare och våldtäktsmän, så fanns det förutom det
inhemska buset en överrepresentation från vissa länder:
Finland: Eftersom deras värstingar alltid rymmer till Sverige.
Serbien: Deras smuggelmaffia krävde sin tribut.
Libanon: Terrorister och agenter hade libanesiska pass.
Turkiet: Deras låga utbildningsnivå gjorde det svårt för dem att anpassa sig i
ett mer komplext samhälle som det svenska.
Marocko: Haschsmugglare som våldtog svenska kvinnor.
Chile: Deras maffia verkade mest på västkusten och hade där ett inflytande.
Brås senaste rapport om invandrares brottslighet från 2005 är visserligen
gammal, men det är också den färskaste statistik som finns att tillgå. Under
mätperioden 1997-2001 var utrikes födda överrepresenterade med faktor 2,5 över
alla brottskategorier. Motsvarande siffra för dödligt våld och försök till mord
och dråp var 4,2, och 5 för våldtäkt och våldtäktsförsök.
I Sverige har vi nu oroshärdar som Rosengård, Ronna och Backa som skulle kunna
bli etnokrigshärdar. Det etniska utanförskapet blir en våldsorsak i sig. Så var
fallet för några år sedan med El Paso i Texas, som är gränsstaden till Ciudad
Juarez i Mexico med extremt hög knarkrelaterad brottslighet. Det inträffade ett
”Mirakel” i El Paso, som gjorde att staden idag har bland den lägsta prevalensen
för våldsbrott. Miraklet var att latinos i El Paso började samarbeta med
myndigheterna och fick en egen närområdesförankrad poliskår.

I Sverige har vi, av de studier som har gjorts att
döma, inte sett något El Paso-mirakel. Lojalitetskonflikten mellan etnisk och
samhällsidentitet gör att polisen i nämnda områden möts med tystnad,
resignation och apati från de nysvenskar som anpassat sig. Förråder de sina
kriminella landsmän så kan de ligga illa till själva, trots att detta gör deras
egen situation svårare i sitt nya land. Problemet med kriminella etniska
subkulturer är inte Sveriges problem, utan har uppstått i respektive länder.
Det är alltså något som också bör behandlas med diplomati, naturligtvis i
samarbete med världssamfundet. Om nu alla europeiska länder hade samarbetande
Humanattachéer på sina respektive ambassader i dessa problemländer så skulle
det få en kraftfull diplomatiskt ”impact value”. Få om några av dessa länder
skulle klara av ett momentant masstillbakadragande av diplomatiska
förbindelser.

Det problem
jag här tar upp är egentligen tre problem. Ett socialpsykologiskt, ett
socialpolitiskt och ett rättspsykiatriskt.
Det socialpsykologiska problemet:
Högerpopulismen i Sverige rekryteras från en lägre medelklass som vuxit upp
under otrygga förhållanden. Kanske som skilsmässobarn från missbrukar-familjer.
De vill ha ett liv med ordning och reda. De är genuint oroliga för de
förändringar som sker i Sverige och definierar sig som ”socialkonservativa”.
Tryggheten ligger i att bevara gamla värden som kärnfamiljen och svenska
normsystem. En kvinna från Sverigedemokraterna säger att hon inte vågar gå ut
på kvällarna. Denna rädsla blir sedan självuppfyllande i mötet med utlänningar
och kan leda till våldsspiraler. Det är våra egna svenska trasiga personer som
möter immigrerande trasiga personer. Egentligen har de mer gemensamt än andra
på ett psykologiskt plan, men det leder till sociala konflikter.
Det socialpolitiska problemet:
Till skillnad från invandring i andra europeiska länder så är den svenska
immigrationen fragmenterad. Det finns få om några medierande institutioner som
mellanled mellan den etniska gruppen och det svenska samhället. I exemplet från
El Paso så är det en homogen grupp av latinos vi talar om. De har alltså utvecklat
egna sociala organisationer för att ta hand om missbruk och kriminalitet. I
Frankrike är det en stor homogen grupp av algerier. Samma sak där. Den svenska
immigrationen är däremot heterogen. Det är här bara hemspråksläraren som är
närmaste kontaktpersonen till svenskarna.
Det finns ingen ombudsman för alla dessa etniciteter som kan tradera svenska
normsystem så att de blir begripliga. Det svenska samhället är ett av de mer
komplexa i världen genom dess implicita värdesystem. Det är som om vi trodde
att kärlek, demokrati, integritet och miljöhänsyn är självklarheter som inte
behöver förklaras. Att vi genom ren bussighet kan få våra immigranter att
trivas här. Integration är en lång och svår process som tar minst tre
generationer—i bästa fall.
Det rättspsykiatriska problemet:
En del av flyktingarna som kommer hit har svåra personlighetsstörningar från
början, som man misstolkar som kulturskillnader. Några är till och med
psykotiska. Det är de paranoida som känner sig förföljda i sina hemländer. De
är ofta kverulansparanoiker som blir rättshaverister här, eller
svartsjukeparanoiker som mördar sin fru eller deras gemensamma barn. Flera av
dessa paranoiker är dessutom religiösa fanatiker och då kan det sluta hur som
helst. Detta är baserat på mina egna erfarenheter från Rättspsykiatrin.
För att undvika att etnokrigen uppstår krävs att man noga identifierar
medlemmarna i olika gäng och hur dessa är kopplade till etnicitet eller
sektbildning. Vi får då ett samhälle där ”Storebror ser dig”. Skillnaden mellan
George Orwells Storebror i ”1984”
och en svensk polischef är väsentlig. Det är klart att vi svenskar ska agera
som goda förebilder och i den bemärkelsen ska vi vara storasyskon för de
utsatta människor som bosätter sig här. Det innebär att flera av deras gamla
lojaliteter lättare kan brytas för att nya värderingar ska uppstå. En medial
distansering av dessa problem leder annars till att etnokrigen breder ut sig i
denna nation som stoltserar med att vara fredens förlovade land. Verklig fred
får man genom att uppmärksamma och hantera konflikter innan de blir till krig.
Alla vi svenskar bör uppfatta oss som fredsarbetare och samarbeta för att skapa
bra förutsättningar för nysvenskar. Det gör vi genom att berätta om nationell
och etnisk tillhörighet på de mördare vi har här. På detta sätt hjälper vi
också de som redan anpassat sig från dessa länder. Svenskar är inte idioter som
tror att alla som kommer från ett land är kriminella. Att mörka detta problem
får motsatta konsekvenser och leder alltså till krigsliknande situationer.
Detta fredsarbete är subtilt, men måste förankras med bättre tydlighet.



Hellasmyten och mardrömsgrekland

Omvärldsanalys Posted on Sat, October 01, 2011 21:21:50

Det grekiska ordet Europa (den med rundat ansikte)
är ett smeknamn på fruktbarhetsgudinnan Demeter i sin roll som mångudinna. Hon
framställs också som en kossa som har lämnat efter sig en mjölkaktig gata av
stjärnor på himlen (galaktos). Hon blir bortrövad av Zeus i form av den vita
urtjuren som skapat världen. Europa är ibland avbildad med ett ymnighetshorn, där
fruktbarheten är så stark att dess alstringskraft aldrig tar slut. På gamla
framställningar av Moder Svea har hon tillskansat sig detta
fruktbarhetsinstrument trots att den svenska historien har kännetecknats av
knappheten och nöden, snarare än ymnigheten.
Den hellenska stadsstaten Attika blev tidigt en symbol för demokrati, välfärd
och en fungerande handelsnation med en fri marknad (slavmarknaden inkluderad).
Att försvara Grekland blev analogt med en kamp för frihet och demokrati—en bild
som förstärktes av Lord Byron död i Missolonghi 1824.
I verkligheten kunde inte de hellenska stadsstaterna samsas. Krig och blodbad
hörde till dagordningen. Demokratin var en chimär där simoni och nepotism var
statsmaskineriets smörjmedel. Man var tvungen att samla de olika staternas
penningmedel i en sorts centralbank i Delfi, under Apollonprästernas överinseende,
för att ingen skulle ha råd att bekriga någon annan. Ur de komplicerade
handelsavtal man skrev ned för att lura varandra, utvecklades en språklig
rikedom som gjorde att Hellas också är historiens kanske mest väldokumenterade
land. Detta även i bysantinsk tid fram till Konstantinopels fall 1453. Sedan
infaller det osmanska mörkret där turkarna befolkar Balkan och grekerna flyr
upp i de Makedonska bergen. De gamla hellenerna bor i dagens Makedonien, medan
grekerna genetiskt sett är ett turkfolk.
”Vi greker är rika, men Grekland är fattigt. Ni svenskar är fattiga, men
Sverige är rikt. Ni betalar för mycket skatt”, säger en Grek till mig. Om det
är sant så är Grekland en asiatisk ekonomi där korruption och mutor är lika
självklart idag, som det alltid har varit i detta land. Tillhör då verkligen
Grekland Europa i sin mentalitet? Det budgetunderlag man ansökte sitt
medlemskap i EU på var medvetet friserade siffror, vilket många varnande röster
också påpekade. Men Hellasmyten var för stark. Man ville till varje pris ha med
detta Grekland som en symbol för Europa, Demokrati och historisk storhet.
Viljan att denna myt skulle vara sann tog över det omdömesgilla förnuftet.
Många svenskar resonerar kanske ”att har man tagit Fan i båten så får man ro
honom iland”. Inte Nordeas finske ordförande Nalle Wahlroos, som anser att
biståndet till Grekland är som att kasta in pengar i ett stort svart hål.
Det bör här tydliggöras att ingen marknad kan fungera med alltför stor
korruption och kriminalitet. Det är varken statskassor eller banker som bör
stöttas utan välfungerande marknader. En dåligt fungerande marknad går inte att
ha som samarbetspartner och Grekland måste sättas i ”Karantän”, tills landet
fått bukt med sin nedärvda mutkultur. Detta är inte EU:s ansvar. Att det nu
blivit som det blivit beror på att EU styrs av dåligt utbildade politiker som
styrs av sentimentalitet i stället för kunskap om den fria marknadens svåra
villkor. För tio år sedan gjordes en undersökning om europeiska regeringars
utbildningsnivå. Greklands regering låg i botten med nästan inga akademiker
överhuvudtaget. Näst sämst var dåvarande svenska regeringen under Göran
Persson, med nära nog lika dålig nivå på sina ministrar. Bäst i världen var
Taiwan där de flesta i regeringen hade disputerat. Vi kan nog skatta oss
lyckliga att vi med en lätt högervind undsluppit en greklandisering i Sverige.
Skillnaden mellan en oansvarig och en outbildad politiker är inte alltid så
stor—det blir fel i alla fall.
Om nu Grekland inställer sina räntebetalningar och är statsbankrutt, då drar
det med sig flera riskbenägna europeiska banker med stora positioner av
grekiska statspapper. Dessa banker är då sig själva till tukt och androm till
varnagel—som det hette på medeltiden.
I Sverige har vi en mångsekelgammal solidarisk tradition som uttrycks i
Runebergs dikt om bonden Paavo. ”Den blott tål att prövas, som en nödställd
nästa ej förskjuter. Blanda du till hälften bark i brödet, ty förfrusen står
vår grannes åker!” Det är detta som de nordiska hushållen nu gör för Grekland
och kanske snart alla PIIGS-länderna, trots att dessa länder har tre skördar om
året och de nordiska länderna har svårare att producera baslivsmedel. De
nordeuropeiska länderna kommer att vara den finansiella historiens hjältar. Men
som man också sa på medeltiden—till vad gagn och båtnad?



Fabianismens dårskap

Omvärldsanalys Posted on Sun, September 25, 2011 16:14:40

Den engelska socialdemokratins främsta tankesmedja
har varit ”The Fabian Society” som grundades 1884, fem år innan det svenska
socialdemokratiska partiet. Namnet syftar på att man liksom den romerske fältherren
Fabius Maximus Cunctator gjorde mot Hannibal, skulle föra ett gerillakrig mot den
etablerade makten i stället för en konfrontativ revolution. Strejker, flygblad
och obstruktion samt övertagande av media och kulturliv stod på programmet. Författaren
George Bernhard Shaw formulerade i sin ”Pygmalion”(1912) tanken att en kvinna
från slummen (Eliza Doolittle) på sex månader skulle kunna omskolas (av
Professor Higgins) till att bli en societetslady av rang. Dramat har också
filmatiserats med titeln ”My Fair Lady”. Tanken på snabb klassvandring är
sympatisk, men helt orealistisk. En motsatt uppfattning har Luigi
Cavalli-Sforza (2000) som menar att kulturmönster kan ta upp till 1000 år att
bryta. Den kulturöverföring (Cultural Transmission) som statiska samhällen och
subkulturer bevarar är också en förutsättning för dessa gruppers existens och
överlevnad. Subkulturen kan vara baserad på övergrepp, omskärelse, hedersmord,
skändning och förödmjukelse av kvinnor och barn, men är ändå själva kärnan i
gruppens identitet. Fabianerna tänker sig att det goda kommer att utvecklas i
en person när den kommer till ett gott sammanhang. Hos dem finns myten om
maskrosbarnet som lyckas gå från slummen till samhällets topp genom kamp och
revolutionär glöd. Det är en politisk saga jämförbar med Askungen eller
Askepjäsken. Spädbarnsforskaren Alan Sroufe (1999) har kunnat visa att denna
saga inte stämmer. Enbart barn som fått en god anknytning med en närvarande anhörig
de första 18 månaderna av sitt liv, har förmåga att etablera en sådan
jagstyrka. Barn från fattiga miljöer som lyckades i samhället hade alla haft en
känslomässigt mogen mamma, mormor eller ibland pappa, som fanns till för det.
18 månader är här en magisk gräns då talet börjar utvecklas och barnet kan
bemästra sin omvärld på ett annat sätt än tidigare.
Hur går det då för barn som adopterats till Sverige? Hur går det för barn vars
mödrar sålts till sina män och som hatar både barnens pappa och sina barn? Hur
går det för barn i storfamiljer där ingen orkar med dem eller ser dem?
Prognosen är inte god och det här är en tickande bomb då dessa barn växer upp
med svåra anknytningstrauman. Det går inte att i efterhand ge dessa barn omsorg
och kärlek. De kräver en djupgående psykoterapi. När jag arbetade som
Psykoterapeut med mördare på Karsudden, där över hälften hade utländskt påbrå,
räknade jag med att det krävdes minst 10 år av hypnoterapi att reparera en
förlorad barndom och få dessa mördare välfungerande igen. Hypnosen är
framgångsrik eftersom den kan återskapa anknytningsprocessen. Samtalsterapi
fungerar inte alls. Hur många av våra asylsökande familjer har krigstrauman
eller hedersrelaterat våld, som gett dem anknytningstrauman? Svaret är: Åtskilliga!
Vad kan vi göra? Det första som ska till är en revidering av den osannolikt
naiva Fabianism som även präglat vår egen socialdemokrati. Vi måste få en
ordentlig förståelse för problemet. En förståelse som bygger på psykologisk
kunskap och empatiskt inkännande i stället för önsketänkande. Detta vore i alla
fall en början.