Blog Image

Arcana-Arcanorum

Om Arcana-Arcanorum

Denna blogg avser att belysa fenomen i samhället från helt nya perspektiv. Bloggen i sig är en tankesmedia som ser människan "sub specie eternitatis".

Skulden

Psykologi Posted on Sat, September 24, 2011 19:17:43

Skuld är alltid en
utvecklingshämning till skillnad från ångern där det sker en bearbetning av en
specifik händelse. Den samvetslöse mördaren förekommer i många kriminalromaner.
Han behövs där för att intrigen ska hålla ihop. Den samvetslöse begår sitt
ohyggliga dåd just därför att han saknar samvete. Så leder avsaknaden av något
mot en till synes rationell förklaring. Deckaren talar sällan om för oss varför
den samvetslöse saknar skuldkänslor. Mördaren blir till en figur som får
förkroppsliga och bära vår tänkta frihet att för några ögonblick upphäva
vardagens hänsynstaganden till allt och alla. Detektivnovellens nestor Edgar
Allan Poe beskriver i ”Det skvallrande hjärtat” en man som dödar sin granne för
att han har ett så obehagligt utseende. Visserligen inträffar trivialmordet nu
och då— kanske i tvättstugan, men aldrig så rationellt som Poe beskriver det. Vi har lärt oss att vara spontant förstående,
artiga och undfallande när vi möter vardagslivets förtretliga normbrytare. Om
inte annat så av den anledningen att vi inte vill spilla tid på att bråka med
idioter. Vi mördar helt enkelt inte.

Hur är då Herr Medelmördare?
För mördaren är oftast en man. Det som framträder när flera av personlighetens
fernissor skrubbats av är en pojke som blivit skuldbelagd redan från det han
lärt sig förstå språket. Det är en person som tagit in alltför mycket
smärtsamma känslor av att vara en börda för sin omgivning att han till slut
måste stänga av sitt känsloliv för att överleva. Han har för mycket av det
dåliga samvetet längst in. Skulden tar överhanden och förmågan till den
bearbetande ångern avtar.

Vi har ju lärt oss från
religioner att skulden är något bra. Den inlemmar oss till lydnad för präster
och överhet. Vi ska ju veta hut och anpassa oss till andra. Tanken är att
skulden leder till en utveckling av empati—inlevelse i andra. I själva verket
visar skuldkänslor att vi inte har levt oss in i andra. Har vi redan utvecklad
empati så kan vi känna ånger ändå. Hur många människor tar inte på sig helt en obefintlig
skyldighet för att förekomma obehaget att möta likartade skuldbelägganden som
de utsatts av för länge sedan?

En parrelation där båda vill
skiljas men ingen gör det av hänsyn mot den andre.

Någon som stannar kvar på ett
jobb därför han tror att det förväntas av honom.

Medborgare som donerar pengar
till falska biståndprojekt för att slippa ifrågasätta någon som det skulle
kunna vara synd om.

Tjejen som spiller tid på att
ändå odla en date som är helt meningslös.

Killen som inte vill gå ut
och ta en öl med lumparkompisarna, men gör det ändå.

Mamman som inte vill vara
klassmamma, men tar på sig uppdraget eftersom hon har dåligt samvete för att
hon skäller så mycket på barnen.

Hur mycket förspilld tid går
inte åt till hänsynstaganden som sakta gröper ur vår självkänsla och förfelar
våra liv? Problemet är inte att vi har för lite skuld som kyrkan intalat oss
med föreställningen om vår inneboende ondska—arvsynden.

Den verkliga svårigheten är
att vi har för mycket skuld som hindrar oss från att närma oss andra människor.
Som gör det svårt att lära känna och älska de som borde älskas. Religionerna
har totalt programmerat oss fel i sin lystnad efter kyrkoskatt och kollekt. Ju
mer skuld vi har desto mer betalar vi till prästerna.

Detta visste påven Johannes
XII (1244-1334) att utnyttja. Från början var han en alkemist som försökte göra
guld, men när han väl blivit påve så hittade han på något mer lukrativt. Han
organiserade upp handeln med avlatsbrev så att man även kunde friköpa sig från
framtida skuld. Katolska kyrkan blev nu den rikaste institutionen i Europa och
Johannes lät bygga ett ståtligt palats till sig i Avignon.

Det var den ultimata
affärsidén—att spekulera i människors dåliga samvete.

Den engelske filosofen Lord
Shaftesbury (1671-1713) kommer fyrahundra år senare med den för
upplysningstänkandet fundamentala tanken om ett medfött moraliskt sinne (moral
sense). Vi är födda med kärlek för våra medmänniskor och om vi blir rätt
bemötta så kommer detta sinne att utvecklas naturligt. Daniel Defoe tar upp
detta resonemang i ”Robinson Crusoe” och Jean Jacques Rousseau fortsätter att
utveckla tesen om ”den gode vilden”. Det är kyrkan och sociala orättvisor som
förstört människor.

För Psykoterapeuten är vårt
moraliska sinne något påtagligt. Det finns en längtan efter kärlek inom oss
alla som gör att vi vill det goda. Det
är just skulden som en griper in som en tvångströja och hindrar oss från att göra det goda. Vi vill inte hamna i
lägen där det blir fel, utan hellre gör vi ingenting.



Jesus som Hermetiker

Hermetism Posted on Sat, September 24, 2011 15:19:19

Jesu talar i sin liknelse om den barmhärtige samariten.
Samarierna var några man föraktade och bespottade eftersom de hade en annan
(och därmed) sämre religionsutövning än judarna för övrigt. Jesu visar i denna
liknelse att barmhärtighet och god etik inte är avhängig religionen. Om vi lyfter upp
(anagogisk exeges) andemeningen i Jesu liknelser, tydliggörs de gnostiskt/hermetiskt färgade
tankegångar som var i svang vid denna tid. Dock skiljer sig de
ursprungliga arameiska upptagningarna av liknelserna från evangelisternas
grekiska texter.

Exempelvis handlar metaforen om kamelen och nålsögat om
hur Jesus tog ett kamelhårsgarn, som man brukade laga näten med, och visade att
när det blivit blött och därmed tagit upp saltvattnet, så kom det inte genom
nålens öga. Den som tar saltet från andra kommer inte in i himmelriket. Det
handlar om att inte sko sig på andras bekostnad.

Jesus använder sig av liknelseform mot det fariséiska
prästerskapet för att inte kunna beskyllas för hädelse. Han talar i liknelsen
om gästabudet hur en man (Gud) inbjuder till fest, men de som påstår sig vara
hans vänner (Prästerna) vill inte komma. Mannen inbjuder i stället de fattiga,
krymplingar, blinda och lytta (de som lidit). Denna liknelse visar också på
Psykologens erfarenhet att det ofta krävs en livskris, chock eller depression
för att initiera en självinsikt eller ett empatiskt förhållningssätt. Jesus är
här klart antiklerikal–många prelater är förment goda utan att ha en
erfarenhetsbaserad täckning för det.

Vi fortsätter med liknelsen om den förlorade sonen där den
(själv-)rättfärdige brodern (Fariséen) är purken över att fadern (Gud) inte
berömmer hans godhet, utan jämställer honom med den syndande brodern som levt
ute i livet på gott och ont. Det är en framställning av skillnaden mellan
konformitetsmoral och inre moral. Att vara moralisk av konformitet är inte
svårt, det innebär att passivt undvika att göra det dåliga. Men en inre moral
att aktivt handla gott kräver självinsikt genom livets prövningar. Att såsom
den (själv-)rättfärdige brodern förakta sin broder för dennes eskapader visar
både brist på livserfarenhet och självinsikt, och därmed också brist på empati.
Det är denna omogenhet som kallas för narcissism. Samma tanke finns också med i
liknelsen om vingårdsarbetarna där alla får samma lön oavsett när på dagen de
börjat arbeta. Alltså: det spelar inte någon roll när i livet någon
uppnår självinsikt och empati, det viktiga är att han vinnlägger sig att
göra det. Detta betonas också i liknelsen med de tio punden där den främste
tjänaren hade tiodubblat sin herres insats, medan den dålige tjänaren inte hade
gjort något alls. Den självgode narcissisten är ju ofelbar och vill inte arbeta
på sin personliga utveckling, medan daglig bearbetning av sin själ (pundet)
leder till visdom (den tiofaldiga vinsten). Gud hjälper den som kämpar
med sig själv.

Jesus säger att han har kommit för att fullborda lagen (tio guds bud).
Han menar att om man hårdrar lagen så är det äktenskapsbrott att gifta sig med
en frånskild kvinna och om bara en kvinna har erotiska fantasier om en annan
man så skulle hon stenas. Lagen är inte
så absolut. Självfallet är det rätt att ljuga och kanske t.o.m. döda för
att rädda människoliv, för att rädda sina egna barn.

Jesus säger därför att lagen bara vilar på två bud:

1. Du ska
älska Herren din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela
ditt förstånd (Matteus 22:37).

2. Du ska
älska din nästa som dig själv (Matteus 22:39)

Det är bara detta som är kristendom och inget annat och dessa
båda bud är ett och detsamma. När du har uppnått barmhärtighet (Empati), så ser
du gudomen i din nästa därför att din egen inre Gud ser sig själv i varje annan
människa. Det har ingenting med kristen tro att göra utan är tvärtom Hermetism. Att säga sig vara kristen
har inget värde inför Gud. Det ger dig inget fribrev inför Sankte Per. Det finns
många verkligt goda och empatiska människor i världen och ett kännetecken för
dessa är att de inte yvs över sin trosbekännelse. Låt oss följa Jesu ord och
bli seriösa i vår strävan efter personlig utveckling i en modern tid och frångå
kyrkans meningslösa kristendom. Ett krav på kristen trosbekännelse är något som Jesus
själv skulle ha betraktat som en Fariséisk styggelse, som utestänger så många
goda människor. Det är alla de som tvivlar på kyrka och prästerskap, men lever i sann
kärlek till livet och i vilja att ge av sig själva till de som behöver
dem.

Det är idag inte
förenligt med ett värdigt förhållningssätt att svassa för präster som om
dessa hade ett andligt tolkningsföreträde framför andra. Enligt ovan möter du
inte Gud i Kyrkan, utan i din nästa.



Om sanningen

Hermetism Posted on Sat, September 24, 2011 14:39:18

Tillåt mig nu att nedpränta sanningen om Sanningen.

För några år sedan besökte jag Trophonius Orakel vid
Lebadia i Grekland. Det är en vacker plats. En grotta belägen vid en damm som
fylls på av två källflöden från bergen. Den vidlyftige Pausanias, författaren
till den första resehandboken (”Rundresa i Grekland”;c:a 150 e.kr.), vet att
berätta att den som sökte en orakelvision fick först dricka ur dessa bäckar. Ur
den vänstra flödade glömskans vatten Lethe,
som fick delinkventen att glömma alla sina sorger. Det högra flödet var minnets
vatten Mnemosyne, som gjorde att han
kom ihåg sin gudomliga natur och också skulle kunna minnas orakelsvaren. Efter
detta blev orakelsökaren instängd över natten i den trånga grottan tillsammans
med en honungskaka. Det blev för det mesta en så hemsk upplevelse att de som
undergått detta kunde kännas igen på att de aldrig någonsin mer hade förmågan
att le. Trophonius grotta var nämligen en av de få nedgångarna till Hades–underjorden.

Innebörden i detta är att få uppenbarad den Sanning som
man annars bara skulle få erfara efter döden. Vi har då att välja på att dricka
ur glömskans flod att tränga bort allt obehagligt, eller att dricka ur minnets
flod och möta rädslor, sorg och ångest. Dricker vi ur glömskans brunn leder det
till återfödelse, men vill vi minnas allt hemskt vi mött i livet leder det till
odödlighet eftersom vi då ofelbart också kommer att minnas att vi är gudar
själva.

Glömskan Lethe är roten till allt det onda. Har vi lärt
oss en läxa av livet lär vi inte upprepa våra misstag, så vida vi inte glömmer
dem. Lethe/Glömska är en flod i Hades,
men ordet betyder även slöja eller förlåt. Det grekiska ordet för Sanning Aletheia betyder ”det som avslöjas”,
”det som inte har någon förlåt”.

De flesta människor bär på skuld eller skamkänslor för
något, som de tycker vore hemskt om det avslöjades. Det är nästan alltid
banaliteter. Ännu hemskare är den tomhet många känner när de blir befriade från
dessa mörka känslor. Det är som om mörkret för vissa är lättare att bära än
tomheten. För mig ligger det en Sanning i att små människor tror sig alltid
stora, medan stora människor känner sig alltid små. De stora har levt i sin
tomhet och själva lyckats fylla den med något. Gud fyller inte vår tomhet, vi
får själva fylla på den med Gud.

På frågan om vem som var den visaste mannen i Athen
svarade Pythian i Delphi ”Sokrates-är den ende som vet hur lite han vet”. De
andra filosoferna och prästerna trodde sig veta något och hade fyllt sin tomhet
med teorem, Sokrates var uppfylld av sin inre Gud, sin ”Daimon”.

Bilden av den visaste gudomen är i antiken ett barn. Det
är Dionysosbarnet eller Horusbarnet. Från detta kommer bilden av Kristusbarnet,
men då inte i bemärkelsen vis, utan ren från synder. Betoningen ligger i
kristendomen inte på att befria sig från sinnets slöjor för att upptäcka det
inre ljuset, utan på att befria sig från sinnets smuts. Tanken på renhet
vidlåder kristendomen och en del andra
religioner son Judaismen och Jainismen.. Det gäller då att vara renlärig
och de utanför gruppen är orena. Det är samma ressentiment som nazismens tro på
en ren ras och att de utanför är sämre. Det finns inte mycket till visdom i en
renlighetskultur.

Kristendomen har lånat en del från en egypto-hellensk
kultursfär. Evangelisten Johannes har fått sitt Logosbegrepp från Filo Judaeus
som var platonskt inspirerad. För mig är detta Logos själva nyckeln till att
förstå Sanningen.

Det var för att komma fram till Sanningen som Herakleitos
utvecklade sin lära om Logos. Folket i Efesos kom till honom för att få höra om
Sanningen. ”Då ska ni inte lyssna till det jag säger utan till Logos”, svarade
han dem. Han menade att alla filosofer eller präster har en lära och alla tror
sig veta något, men den vise förstår Sanningen på sitt sanna sätt oberoende
vilken lära han lyssnar på. Den fåvitske kan man ändå inte undervisa Sanningen
hur välformulerad den än är, han förstår det på sitt fåvitska sätt i alla fall.
På detta sätt behövs inga religioner eller läror eftersom det gudomliga ljuset
uppenbaras inifrån och inte genom några viktigpettrar som tror sig ha monopol
på Sanningen. Logos finns i oss och i alltet.

Herakleitos säger ”Gott och ont är detsamma” Det är ett
uttalande som upprör många, men samtidigt är det nästan en truism att det som
är gott för den ene är ont för den andre–och så uppstår krig. Från Logos
perspektiv så är allt enbart förändring och inte motsättningar. Konflikter
uppstår då ingen vilja till förändring finns. Herakleitos ger oss bilden av
floden. Det är inte samma vatten i den varje gång du går ned i den…men det är
samma flod. Du kan ha massa olika åsikter, trosuppfattningar och idéer under
ett liv. Det är olika sanningar som skiftar med åldern. Din gudomliga natur,
ditt inre Logos är ändå detsamma i sin kvalitet.

Föreställ dig att du som åttioåring möter dig själv som
tjugoåring. Förmodligen skulle det uppstå en sjuherrans dispyt mellan två så
olika personligheter, trots att det är samma individ.

Vi skulle kunna utröna vilka värderingar, normsystem och trosuppfattningar
alla svenskar representerar. Det första
vi inser är att det finns lika många uppfattningar som svenskar. Det andra är att många svenskar anser sig
kristna, men är det inte i doxologisk bemärkelse. Efter en kvarts trossamtal
kan de som har en verklig livsåskådning kategoriseras som buddhister (medlidandet)
konfucianister (familje- och samhällslojaliteten) eller rena humanister. Många
visar sig inte ha en livsåskådning alls. De är bara förvirrade ja-sägare som
söker en trygg grupptillhörighet. Det tredje
vi inser är det är helt ointressant vad de tror på, utan det viktiga är om det
är människor som är sanna mot sig själva och andra. Här är en viktig tumregel som Shakespeare
formulerar i Hamlet. Det är Polonius som uttalar den till sin son
Laertes:”This above all: to thine oneself be true, and it must follow, as the
night the day, Thou canst not then be false to any man.” Polonius
misstag är att han som en god man vill vara alla till lags, vilket leder till
att ingen litar på honom. Han blir också dräpt av Hamlet.

Man skulle kunna kalla Herakleitos för värde-emotivist.
Det innebär att det människor tror på enbart är en känsla som inte har med
någon sanning att göra. Det är en uppfattning som livet bibringar en om man
arbetar som psykoterapeut. Människors religiösa tro är nästan alltid ett
ressentiment av obearbetade känslor. Genom att detta ressentiment blir
konsoliderat i en trosuppfattning blir det till en evidens (en bombsäker
känsla) som inte vill förändras. Det är lika meningslöst att kalla sig kristen
som att säga att man är icke-kristen. Personligen är jag varken kristen eller
icke-kristen utan genom mitt Logos är jag både kristen och icke-kristen
samtidigt. Detsamma gäller för mitt förhållande till alla religioner.

Låt mig ta ett exempel. En medelålders man tycker det är
fint med kristen tradition som en känsla i magen. Han minns den trygghet dessa
traditioner innebar eftersom det var enda gången familjen var samlad och kunde
hålla sams. Att svika kristna värderingar, även om han nu inte delar dessa,
vore att svika familjen och att jämställa med otrohet. Det visar sig att mannen
får sexuella drömmar om en yngre kvinna på sin arbetsplats. Det gör honom
livrädd för sig själv. Han börjar närma sig Kyrkan för att övertyga sig själv
om att inte vara otrogen sin fru. Han vill inte tänka på problemet eller bearbeta
sin relation till hustrun. I stället utvecklar han en absolut moralfilosofi,
där han fördömer alla som inte är kristna som sedeslösa och sexuellt utsvävande
människor. Han fördömer ungdomen som sådan. Denne person var egentligen inte
alls kristen utan en otrygg person som gått från pojke till gubbe, utan att
däremellan vara man. En person som var ovillig till förändring och använde den kristna
ritualen som en ångestdämpande trygghetsfaktor i sitt liv. Ett sådant
förhållningssätt är kontraproduktivt vad anbelangar personlighetsutveckling.

En trosuppfattning är därför ointressant från Logos
perspektiv. Det som räknas är vissheten genom gudsupplevelsen. Jag upplever ibland, kuriöst nog, ett gyllene ljus som flyter genom mig som mjuk honung. Det kan också vara
ett uttryck för en hjärnskada eller
ögonskada, men något sådant har man inte hittat hos mig på den senaste
hälsoundersökningen. Jag har en visshet om att det är Logos verkan i mig och
att denna inte skulle infinna sig om jag hade en ressentimentbaserad trosuppfattning som förmörkade mitt sinne med fixa föreställningar. Ingen
som verkligen mött Gud kan påstå sig vara enbart Kristen. Om detta säger
Lao-Tse ”Den som förkunnar vet inte; den som vet förkunnar inte”. Alla dessa
religiösa människor i världen längtar efter en mamma, trygghet, en pappa, att
bli sedda, en familj. Detta är gud för dem.

Den som verkligen har mött Sanningen är inte religiös
längre. Det finns inte längre en tro. Mötet med Guden går genom sanningen om
sig själv. Den är ofta så svår och hemsk att man bävar av ångest. Det handlar
då inte om religion utan ett verkligt själens elddop. Det är då inte kyrkans lekskola
längre, utan födelsen till det verkliga livet självt.



Om prestigelöshet

Ledarskap Posted on Sat, September 24, 2011 13:59:13

Kung Salomo är en sinnebild för hur en bra person bör
vara. Det är en man som är en förebild för andra i sin visdom, självinsikt,
rättskänsla, barmhärtighet och prestigelöshet. Vi läser i första kungabokens
tredje kapitel om ”Salomos visa domslut”. Det finns flera versioner om detta.
Berthold Brecht tar exempelvis upp en centralasiatisk version i sin teaterpjäs
”Den kaukasiska kritcirkeln”. Det handlar om två kvinnor som träter om vem av
dem som är modern till ett barn. Salomo lägger barnet i en cirkel på marken och
ber mödrarna dra i det från två håll. Den moder som lyckas dra ut barnet ur
cirkeln får det, säger han. Den riktiga modern kan inte skada barnet och ger
hellre upp det än att det skadas. Naturligtvis dömer Salomo att barnet
tillfaller den modern som ger upp det käraste hon har. Det är när hon i
barmhärtighet har gett efter som hon får allt. Jesus säger också i
Matteusevangeliets femte kapitel ”Saliga är de ödmjuka ty de ska ärva landet”.

Idag talar vi om vikten av prestigelöshet i ledarskap.
Att kunna vara som den goda modern som hellre ger upp än att gå in i konflikter
eller diskussioner som inte handlar om annat än vem som har rätt. Man räknar
med att omkring 40% av företagens kapacitet går åt till interna konflikter och
endast 60% åt det reella arbetet.

Det är här som företagsledaren behöver salomonisk
prestigelöshet. Ett vanligt scenario är annars att VD genererar konflikter
genom att inte ta till sig kritik utan
omger sig med ”Ja-sägare”, så att konflikterna förstör arbetsklimatet
och den kompetenta personalen slutar i tysthet. Den goda VD:n omger sig med en
ledningsgrupp som är bättre än han själv. Det är därför de finns där som en
stab full av resurser. Den prestigelöse VD:n säger; Jag kan,vet och förstår
inte det här,men vill lära mig av andra. Han vill inte förefalla vara något han
inte är, utan det är just genom att vara sig själv som han vinner allas
momentana respekt. I sin prestigelöshet kan han se att andra har behov att vara
något, att bli sedda. Han kan förstå oliktänkande, åsikter som emanerar ur
andra kulturella, sociala och religiösa sammanhang.

Det är ett
annat ledarskap än vad som lärdes ut i ett auktoritärt förkrigs-Sverige. Då
skulle man lyda för att danas till en karaktär, som inte skulle ifrågasätta
tradition och normsystem. En man som deserterade i krig för att hellre vara med
sin familj och sina barn, än att bli kanonmat i nationens tjänst, blev föraktad
som en svikare. Idag går det att vapenvägra. Uselt ledarskap skulle skyddas
till varje pris eftersom ledaren var en symbol för företagets framgångsmyt.
Ledarskiftet i sig blev något obehagligt och hotfullt. Man ställde sig sällan
frågan ”Mår jag bra i det här sammanhanget” Det var en fråga som ansågs
egoistisk. Det förväntades att man skulle kämpa för ”den goda saken”, medan den
enskildes väl och ve alls inte var viktig. Samtidigt är detta en högst relevant
fråga. När man uppmärksammar att man inte mår bra, så kommer man att se att
andra inte gör det heller. Då först blir man barmhärtig. Obarmhärtiga människor
är för det mesta värst emot sig själva. Det gäller att älska sig själv så pass
mycket att man kan orka med att älska sin nästa.

För mig har
föräldraskapet varit en bra skola för ledarskap. Mina barn genomskådar mig direkt
om jag skulle vara falsk i något avseende. Jag får lära mig prestigelöshet
gentemot mina söner som kräver momentan respekt. Skulle jag pracka på min vilja
på dem för att triumfera i att ha rätt, vore jag själv som ett barn. Jag skulle
ta ifrån dem all självrespekt. Alternativet är att tålmodigt få dem att känna
sig respekterade, så att de kan mobilisera de inre resurser som krävs för
självkänslan att våga pröva på livet i nästa utvecklingsstadium. De vet redan
att de inte behöver ”vinna” över mig eller andra. Jag vet att de kommer
bli bra ledarämnen som inte kommer att
sträva efter prestige, utan kommer att respektfullt lyssna på andra. Så tidigt
läggs grunden för ledaren som inte ser till makten, utan till ansvaret. Pojkens
självrespekt blir till en VD som ser människorna och inte bara anställd personal.



Eskatologisk ångest

Hermetism Posted on Sat, September 24, 2011 13:25:51

Vid vår tideräknings början fanns en mängd olika gnostiska sekter,
bland dessa fanns även kristendomen. Det var viktigt för dessa grupper att
vinna anhängare för att också kunna få politisk påverkan. Det gällde då att ha
de främsta ”bevisen” på att just deras ledare var Messias. De tävlade också om
att ha de mest skräckinjagande apokalypserna (världsundergångsböcker) för att
få folk att förstå att endast medlemmarna av just deras sekt skulle komma att
frälsas på den yttersta dagen. Dessa apokalypser lånade främst från persiska
skrifter där världsbranden fanns noga beskriven. Idag finns nästan bara
Johannes uppenbarelse kvar, eftersom kyrkan tidigt lät bränna alla de övriga.

Det är märkligt att se att det även idag finns så många anhängare till
världsundergångssekter och att dessa ibland även iscensätter denna undergång i
form av kollektivt självmord eller terroristattacker. Vi frågar oss vad det är
för människor som kan göra något sådant.

Det första steget blir då att förstå hur någon kan tro på
världsundergången överhuvudtaget. Som Psykoterapeut förstår man att inget i
människans psyke uppstår ur intet. Upplevelsen av en förestående
världsundergång (eskatologisk ångest) härrör således ur något som redan har
inträffat, men så tidigt i livet att det förnimms som något diffust. Genom att
möta likasinnade som alla har denna ogripbara ångest, så får den en realitet
och kan utanförläggas på världen som helhet. Det hemska finns inte längre inom
en själv utan det finns i en syndfull värld som kommer att braka samman när som
helst

Det finns många exempel på hur trauaman under spädbarnsåren tar sig
uttryck i eskatologisk ångest. Det är då främst fysisk smärta och dödsångest i
form av fara för överlevnaden som får dessa konsekvenser. I Sverige är
spädbarnsmisshandel inte vanligt förekommande. Vi praktiserar inte omskärelse
som i muslimska och judiskt ortodoxa kulturer. Våra barn är välnärda och
upplever inte svält och uttorkning. De flesta föräldrar har möjlighet att
finnas konstant närvarande de första 18 levnadsmånaderna (spädbarnstiden).
Således har vi svårt att leva oss in i den desperata vanmakt som
självmordsbombare och terrorister bär inom sig.

Ändå finns det eskatologiska sekter i Sverige, men det är sällan
undergångsupplevelsen är så påtaglig inom dessa grupper. Deras ångest kan
relateras till tidig negligering i stora barngrupper, eller tidiga svåra skilsmässor.

Självmordsterrorister har funnits i alla tider. De första kristna
tillhörde de allra fattigaste i romarriket. Romarna kallade dem Galliléerna och
betraktade dem som terrorister. De gick in i templen och mördade hednapräster
för att kunna bli ”martyrer” vid Kristi sida på domens dag.. Detta var ett av
de grövsta tänkbara brotten i religionsfrihetens Rom och dessa ”martyrer”
dömdes till döden. Kyrkan med sin starka dödsfixering (Jesu lik på korset) har i
alla tider dragit till sig människor med dödsångest. Dessa har sedan utanförlagt
denna till omvärlden.

Man räknar med att katolska kyrkan med sin inkvisition har tagit livet
av över 100 miljoner människor i historien. Svenska kyrkan har bara bidragit
med att på 1600-talet bränna hundratals oskyldiga kvinnor som häxor. Det
kvinnohat jag har sett hos s.k. kvinnoprästmotståndare ligger skrämmande nära
1600-talet.

Den politiske terroristen som dör för sin ideologi eller den religiöse
terroristen som dör för sin tro är mycket farliga personer, men är lätta att
känna igen. Kriterierna för detta har jag beskrivit i vad jag kallar för ”Armageddon-syndromet”(Claus
& Lidberg; American Journal for forensic Psychiatry 1999).

De t rör sig ofta om tonåringar-sällan personer över 30 år.Terrorgruppen
blir den familj de själva aldrig haft. En ”familj” med starka känslor, visserligen
inte kärlek, men åtminstone delad sorg och ångest.Den ideologiska boken blir
till en fetish som är magiskt laddad och blir själva medlet till att
återupprätta ett ångestfritt paradis på jorden. Den kristna inkvisitionen hade
sin Bibel; Talibanerna sin Koran; Röda Khmererna sin ”Mao:s lilla röda”;
Hitler-jugend/SS sin ”Mein Kampf”. Dessa personer har ofta ett så starkt
ångestpåslag att de inte ens kan koncentrera sig till att läsa själva boken. De
vet inte vad den handlar om.

Har man inte upplevt sig älskad så känns livet tomt och meningslöst. Självmördaren
kan fylla sitt liv med hoppet att verkligen bli sörjd och saknad efter döden.
Att bli martyr är föreställningen hos någon som aldrig har varit sedd, att
kunna bli älskad av alla i sin frånvaro.

Talibanernas Imamer som undervisar i Koranskolorna har en tydlig
förmåga att känna igen dessa ofta föräldralösa pojkar som aldrig någon har
uppmärksammat.

Nu används dessa pojkar på ett hänsynslöst sätt att bli instrument till
att straffa Imamernas personliga fiender, vilket enligt deras definition också
är Allahs fiender. Ordet Islam kan översättas med ”Underkastelse”. I
Koranskolorna hjärntvättas de mest ångestdrivna till att underkasta sig Imamen
och bli en självutplånande terrorist.Med detta vill jag säga att även om
terroristen verkar vara den mest farlige är det ju hjärnan bakom som den man
måste komma åt.

Det är alltså en person som använder en ideologi på ett
självrättfärdigande sätt och som styr andra människor med hjälp av skuld—en psykopat.

Vi bör i Sverige uppmärksamma subkulturer i form av sekter och partier som
är grogrunder för personlighetsstörda. Här borde svenska kyrkan ta avstånd från
eskatologiska tankegångar och kanske även ta bort uppenbarelseboken ur Bibeln.

Den skuldbeläggande syndabekännelsen måste strykas ur
gudstjänsordningen. Den blodige Jesus på korset som fascinerar sadister, bör
skickas till museum och ersättas med duvan (freden/helige ande) eller
soluppgången (ljuset i öster). Vi måste i västerlandet själva ta ansvar för att
skapa en fredsutveckling genom bra barnkultur och humanistisk andlighet.



« Previous